I sena juli månad företog Aktion för Sverige en historisk färd runt mälardalen för att inventera de så kallade Ingvarsstenarna.
Ingvarsstenarna, som är ca 30 till antalet, representerar ett spektakulärt kapitel i svensk historia, också återgiven i de isländska sagorna som ”Ingvar den vittfarnes saga”, också nämnd i georgiska krönikor.
Sagan handlar om ett gigantiskt och katastrofalt vikingatåg under befäl av en Ingvar, son till Emund som under mitten av 1000-talet utgick från mälardalen och med följe for i österled till Gårdarike (Ryssland), och sedan söderut till Svarta havet. Färden gick sedan från Svarta havet på floder genom Georgien till Kaspiska havet.
Ingvar hade enligt sagan genom sin far Emund kunglig börd i och med att Emund var son till en hövding som hette Aki, och hans moder var dotter till kung Erik Segersäll, kung mellan åren 970 – 995. Ingvar var enligt sagan 25 år när han dog i Särkland år 1041.
I Georgien och Kaspiska havet kom man i kontakt med den saracenska eller muslimska världen som på runstenarna kallas Särkland. Under denna tid tillhörde området runt Kaspiska havet Kalifatet, d.v.s kalifen i Bagdad.
Det handfasta beviset för sagans riktighet är de många Ingvarsstenar som är resta efter de personer som reste österut med Ingvar och som aldrig återvände levande hem igen. De flesta återfinns i mälardalen med särskild koncentration till strängnästrakten. Ytterligare två kan man finna i Östergötland.
U661 Råby, Håtuna socken
Gervi och Gulla reste denna sten efter Anund, sin fader.
Han blev död österut med Ingvar. Gud hjälpe Anunds ande.
Man räknar med att 26 av de så kallade Ingvarsstenarna är säkra medan resterande räknas som troliga ingvarsstenar. Att de benämns som osäkra stenar beror på att endast fragment finns kvar av stenarna, där texten antingen nämner ”han var faren med” eller ”Särkland” vilket annars är just typiskt för Ingvarsstenarna. Vissa ingvarsstenar har i dag försvunnit men avritades under 1600- och 1700-talen av antikvarier som Johannes Bureus och Johan Peringskiöld.
Ingvar hade enligt sagan 30 skepp när han for och han stannade sedan hos den ryske fursten Jaroslav i tre år. Hans följe var då säkerligen en del av de väringar som i fursten Jaroslavs tjänst besegrade nomadfolket Petjenerna i ett stort slag utanför Kiev och där de nordiska väringarna stod för lejonparten av hären som också hade ett stort manfall. Om detta kan man läsa om i den ryska så kallade Nestorskrönikan. Att folk dog innan man nått Särkland antyds också i den Ingvarssten som står vid Gripsholms slott.
Gripsholmsstenen Sö 179
Gripsholmsstenen är förmodligen den mest kända av Ingvarsstenarna. Dels därför att den benämner Ingvars halvbror Harald och dels för att den i det fornnordiska versmåttet fornyrdislag så träffande beskriver Ingvarståget.
“Tola lät resa stenen efter sin son Harald, Ingvars broder
De foro manligen
fjärran efter guld
och österut
gåvo örnen föda.
De dogo söderut
i Särkland.
Ingvars här tog sig sedan ner till Svarta havet. Därifrån tog man sig upp genom floden Rioni i Georgien. Sagan berättar att man stannade en vinter hos Drottningen Silkesiv som man av namnet kan förstå att hon var draperad med silke och sedan tog sig nedströms på floden Kura ner till Kaspiska havet. Den georgiska krönikan berättar att ”han” tog med sig 700 av 3000 man över bergen för att fara nedströms Kura till Kaspiska havet.
Förutom det manfall som drabbade Ingvars följe vid Kaspiska havet och i deras inblandning i de georgiska kungligheternas stridigheter på tillbakavägen omkom Ingvar och större delen av hans följe av en dödlig epidemi vid dragningen av skeppen mellan floden Kura och Rioni på tillbakavägen till Svarta havet.
Runsten Sö 281 Strängnäs domkyrka
lät göra minnesmärket efter … Ulvs broder. De … österut … med Ingvar i Särkland
Utan sin ledare splittrades de kvarvarande och endast ett fåtal återvände hem till Sverige för att kunna berätta om härtågets katastrofala öde. Med detta avslutades vikingatågen i Österled genom att nya lycksökare säkerligen blev hämmade att pröva lyckan i vikingfärd på liknande sätt. Ingvarstågets tragiska öde blev väl känt i Norden och nedtecknades på Island och som vi idag känner som Ingvar den vittfarnes saga.
U 654 Varpsund
Andvätt och Kår och Kiti och Bläse och Djärv reste denna sten efter Gunnlev, sin fader. Han blev dräpt österut med Ingvar. Gud hjälpe deras ande. Jag, Alrik, ristade runorna. Han kunde väl styra knarren.
Idag kan vi fortfarande se vittnesmålen över alla de som dog med Ingvar på våra runstenar. En fantastisk berättelse som överträffar de bästa äventyr som annars är skapade ur fantasin.
