I mitten av december besökte Aktion För Sverige Stockholms gamla observatorium innan det med dess museum stängdes ner vid nyår.
Det var många människor som hade tagit tillfället i akt att få se Observatoriet innan stängningen och det var knappt att man kunde få biljetter till de guidade visningarna.
Byggnaden uppfördes på initiativ av Kungliga vetenskapsakademin på Brunkebergsåsen i Vasastan mellan åren 1747 och 1753. Arkitekt var Carl Hårleman. Den drivande kraften bakom att uppföra ett observatorie var akademins ständige sekreterare Pehr Wilhelm Wargentin som år 1756 började med meteorologiska och astronomiska observationer i observatoriet.
Området var 1747 fortfarande en landsbygd omgiven av ren luft. Med industrialiseringen blev så luften alltmer förorenad av partiklar och även av stadens ljus vilket inverkade negativt på möjligheterna att bedriva goda observationer på platsen. Därför flyttades verksamheten 1931 till det nybyggda observatoriet i Saltsjöbaden.
En stor händelse i Observatoriets historia var venuspassagen den 6 juni 1761.
I observatorierummet där observationen tilldrog sig vid tillfället har man byggt en tidsenlig modell av händelsen med 3 till 4 meter långa kikare som monterades upp i fönstret vilka senare kom att utvecklas till betydligt kortare och tyngre kikare i observatoriet.
Vid Observatoriet lades den så kallade Stockholmsmeridianen. Innan tidmätningens standardisering mättes Stockholms tid efter när solen passerade meridianen vid Observatoriet. Stockholm fick då ställa om sina klockor efter hur tiden vid Observatoriet angavs.
Några av de rum som visades kan exempelvis nämnas:
Gamla meridianrummet där man från gluggar i väggen hade passageinstrument som gjorde observationer längs meridianen.
I Klockrummet visades några av de klockor som observatörerna använde sig av och hur man arbetade med olika tekniker för att göra uren mer exakta i sin gång. Att kunna mäta tid med så stor exakthet som möjligt var av stor vikt för verksamheten vid Observatoriet.
I Observatoriets väderlekskammare utfördes meteorologiska arbeten från år 1753. Från år 1756 blev mätningarna så regelbundna att man kunde använda dem statistiskt.
I Väderlekskammaren finns en temperaturslinga som visar medeltemperaturen under årens varmaste månad (juli) och kallaste månad (februari) från 1700-talet fram till idag. Mätningsserien i Observatoriet tillhör de längsta i världen och är dessutom gjorda på precis samma plats. Idag utförs mätningarna tre gånger om dagen av SMHI.
I Magnethuset bredvid Observatoriet fick besökarna tillfälle att studera månen i det teleskop, där verksamheten bedrivs av Stockholms amatörastronomer.
Anledningen till att vi idag fortfarande kan se denna kulle som rest av Brunkebergsåsen i Stockholm är till stor del Observatoriets förtjänst. Stockholmarnas ständiga uttag av grus och sand från åsen hotade till slut att underminera Observatoriet, vilket gjorde att man fick tillåtelse att stängsla in området.
Observatoriet med dess museum är nu stängt för allmänheten.
