En strålande vacker dag i maj månad gjorde AKTION FÖR SVERIGE en exkursion till ett unikt fornminnesområde i Uppland, där närheten till våra anfäder känns mer påtaglig än på många andra ställen.
Platsen är belägen på en åsrygg och omnämns som Rösaring, dels efter de gravrösen som finns där, dels efter ringen – den märkliga labyrinten invid rösena. Vad som gör platsen än mer unik är den raka, halvkilometerlånga processionsväg som löper genom skogen på åsen, en väg anlagd omkring 815 e. Kr. I önskan om att få vandra samma väg som våra vikingatida förfäder en gång beträtt begav vi oss in i den uppländska skogen inte långt från Bro.
Processionsväg
Vi befinner oss i ett av de mest fornminnestäta områdena i Sverige. De flesta fornminnen – och så även Rösaring – har de senaste århundradena besökts och undersökts av historiker och arkeologer, men det var faktiskt inte förrän 1979 som man först upptäckte det som gör Rösaring unikt i sitt slag: den 540 meter långa processionsvägen. Det var en familj som av en händelse påträffade de stenar som kantar vägen. Vid denna tid var den övervuxen av ståtliga tallar, samma sorts träd som pollenanalyser visar växte här även när vägen anlades. Vägen av sand och lera sträcker sig i rakt nord-sydlig riktning. När vi står inne i skogen vid vägens norra ända kan vi ana gravhögarna i dess slut.
”Processionsvägen”
Här vid nordänden av vägen befinner sig grunden till ett hus som uppförts under vikingatid, ungefär samtida med vägen. Mycket tyder på att huset tjänade som likbod, dödshus, där en framstående avliden vilade i väntan på att på processionsvägen föras till sin sista viloplats bland de andra gravarna vid vägens södra ände. Vi vandrar processionsvägen fram de 540 metrarna, samma väg som en av våra anfäder gjorde sin sista resa på för tusen år sedan.
Gravrösen
Vid vägens ände når vi fram till ett gravfält med en stor gravhög, 2,5 meter hög och 25 meter i diameter, som med stor sannolikhet anlagts över det ställe där kvarlevorna av den vikingahövding, som förts längs processionsvägen, bränts. Jämte denna hög återfinns ytterligare en större hög från vikingatiden och dessutom fyra mindre gravrösen. De mindre rösena anlades sannolikt redan på bronsåldern. Gravfältet befinner sig högst upp på ryggen av sandåsen med en fantastisk utsikt över omgivningen. Inte så långt bort, ca 700-800 meter, skvalpar Mälarens vatten, och en klar dag har man en milsvid utsikt.
”En solig dag är utsikten vid Rösaring milsvid”
Nu i våra dagar befinner sig gravfältet på en höjd av 61 meter över havet, men på bronsåldern då platsen först kom att nyttjas för begravningar, var vattennivån minst 15 meter högre, kanske så mycket som 20-25 meter, det vill säga nästan halvvägs upp på åsens sluttning. Trots det var åsryggen med dess gravar en väl utmärkt plats, högt över omgivningarna, vilket säkert just var meningen.
Tanken var nog att inte bara de boende i området utan även de till havs resande skulle bli påminda om de döda som vilade här, och att det var en sedan länge bebodd plats. Vid denna tid var båt det vanligaste färdsättet, och Mälaren var mycket trafikerad då den ännu var en vik i Östersjön, inte en insjö. Landet stiger alltjämt – i dessa regioner med ca 4 millimeter per år – så till nästa millenniumskifte har åsens högsta punkt kanske nått 65 meter över havet.
Labyrinter
Alldeles bredvid gravfältet på åsen upptäcker man det som givit upphov till ”ring” i namnet Rösaring: labyrinter bestående av ett par decimeter stora stenar utlagda i ringar. Det finns ett antal mindre labyrinter samt en större som är 17 meter i diameter och består av 15 ringar. Det är troligt, om än obevisat, att den största labyrinten i Rösaring är äldre än någon av gravarna som finns här. I Antikvitetskollegiums i Uppsala ”Rannsakningarna efter antikviteter” från 1672 omnämns just den större labyrinten som ”ett Tröyenborgh af Steen lagd til 15 warf”. Vad labyrinternas, eller trojeborgarnas, funktion var är inte helt klart, men de utgjorde i de flesta fall kultplatser. Det anses bevisat att labyrinter användes i fruktbarhetsriter och i assessorns i Antikvitetskollegium, Johan Hadorphs, anteckningar kan man läsa att det på Rösaring ”fordom varit mycket ofrande till afgudarne.” Att våra förfäder fascinerades av mytomspunna trojeborgar är i alla fall klart. I Skandinavien existerar fler än 500 labyrinter, anlagda under medeltid eller tidigare, varav ca 300 i Sverige.
Bronsåldersboplats
När vi lämnar åsryggen med gravhögar och labyrinter och beger oss ned för dess sluttning, kommer vi fram till en plats som varit bebodd i åtskilliga tusen år. Då havsnivån i forna dagar låg avsevärt mycket högre än idag, utgjordes det beboeliga fastlandet blott av ett smalt näs. Här kring Stora Ekeby befinner sig boplatser från bronsåldern, så mycket som 4 000 år tillbaka i tiden, och även två stora gravfält med fler än 200 gravar från vikingatid. De många gravarna tyder på att det var en omfattande bosättning, sannolikt ett hövdingasäte, beläget vid havsstranden.
”Stora Ekeby gårdsgravfält. Måhända är det Tanngnjost och Tanngrisner som vaktar vikingagravarna?”
Under många tusen år har våra anfäder fötts, levt och dött i detta vackra område, och även om vi kanske inte känner deras namn längre känns de påtagligt närvarande här. För att inte vår identitet, kultur och historia ska gå förlorad måste vi vårda bandet till vårt ursprung. Rösaring är en utomordentlig plats för detta.
Till Rösaring kommer man genom att från utgångspunkt i södra delen av Upplands-Bro följa skyltningen mot Lindormsnäs. Efter ca en halvmil kommer man till vägvisaren Låssa kyrka 1 km. Man far då till Låssa kyrka och fortsätter ytterligare 1 km, nu på grusväg, till en parkeringsplats belägen uppe på åsen.
