Kulturelitens krig för politisk korrekthet

Publicerad 2010-01-03

Den i november 2004 avlidne Stieg Larssons eftermäle är på väg att skrivas om med eftertryck. Kultureliten, den politiskt korrekta nomenklaturan, slåss nu för sin heder och Stieg Larssons heliga ko-status.

Historien är följande:
Kurdo Baksi hade den hemska fräckheten att i sin nya bok ”Min vän Stieg Larsson” beröva S.L. något av trovärdigheten som journalist, avslöja hans dubbla lojaliteter osv. Kurdo Baksi har mötts av ett kompakt fördömande från drevet av journalister, Expomedarbetare, TT-chefer m.fl.
Varför denna ursinnighet?

Kurdo Baksi beskriver hur S.L. skrev artiklar för tidningen Expo och ”hoten” från de högerextrema utan att tala om att han själv var engagerad i Expo och själv en av de ”hotade”. DN 20 Jan 2010.

Till saken hör att Stieg Larsson inte endast var engagerad i Expo utan är själva
initiativtagaren till Expos bildande. Både Stieg Larsson och Kurdo Baksi arbetade sedan tillsammans på de statsunderstödda tidskrifterna Svart-Vitt och Expo där syftet varit att med alla medel bekämpa nationellt sinnade personer och organisationer.

Kurdo Baksi beskriver i sin nyutkommna bok något om Stieg Larssons barndom, hans osunda vanor, slarv, oförsonlighet och ren feghet.

Han skriver också att han var en medioker reporter. För TT-spektra nämner Kurdo Baksi en bakgrundsartikel från 17 oktober -99 där Stieg Larsson intervjuar sina närmaste medarbetare på Expo.

Stieg Larsson sänder artikeln ”Minst 1000 personer i Nazisternas hemliga register”. Stieg Larsson intervjuar ansvariga utgivaren på Expo och talar om en händelse som han är inblandad i 3 maj -99. ”Ibland de personer som kartlagts av antiantifa finns de två  journalisterna för bilbrandsattentatet i somras, medlemmar av tidningen Expo´s redaktion”. Kurdo Baksi i DN 21 jan 2010.

Stieg Larsson ingick i Expos redaktion och hans passbild hämtades ut vid polisen 3 maj -99.

”I stället för att avböja att skriva om sig själv och intervjua sin ansvariga utgivare väljer han att författa en artikel”.

Detta visar på en häpnadsväckande brist på yrkesetik och professionalism. Slutsatsen blir att Stieg Larsson under sin tid på TT skrev en hel del artiklar om Expo utan att tala om att han var part/jävig och djupt involverad. Flera på TT kände till hans engagemang.

Eva Gabrielsson, Stieg Larssons sambo, säger till DN 21 jan 2010 att TT mycket väl kände till hans dubbelarbete: ”ja, ja, självklart gjorde de det”. Här tar trovärdigheten oss upp till tills nu helt oanade höjder.

Frågan blir relevant: varför ingrep inte TT som ”skall vara objektiv” mot detta flagranta brott på journalistetik och hur insyltad är TT själv egentligen?

Kenneth Ahlborn, tidigare chef för Stieg Larsson på TT, säger i DN 19 januari att om Stieg Larsson ”skulle ha publicerat lögnaktiga artiklar så är det vad extremhögern alltid hävdat”.

Han medger att Kurdo Baksi rättfärdigar de nationella:s version i sin bok! Det är i min själ inte så pjåkigt av en Expo-medarbetare.

Kurdo Baksi´s redogörelse för Stieg Larsson´s tid på TT är något han ”har hittat på själv och det kan inte finnas några källor annat än de som ljugit och fantiserat om honom”, säger Kenneth Ahlborn indignerat.

”Jag vet för jag var Stieg Larsson´s chef i 10 år”.

Se där: maktens arrogans, inga argument, bara påståenden!

Sedan går Kenneth Ahlborn till attack om hur många artiklar Stieg Larsson skrivit för TT och hävdar att Kurdo Baksi har fel i sin bok. Det kan så vara att Ahlborn har rätt angående just antalet, men det är fullständigt irrelevant i sammanhanget. Det viktiga är naturligtvis trovärdigheten/opartiskheten, inte antalet. Man kan här förstås i förlängningen ifrågasätta Ahlborn´s egen trovärdighet som ansvarig utgivare.

Kurdo Baksi får för sin boks uppgifter lite oväntat stöd av DN-journalisten Anders Hellberg, f.d. nattred. på TT i slutet av 70- och 80-talen, om att Stieg Larsson inte skrev sina böcker/artiklar själv.

I Kvällsposten 22 jan: ”Stieg Larsson skrev verkligen riktigt dåligt” och i DN 22 januari: ”språket var struttigt, ordföljden ofta fel, syntaxen ibland helt galen”. ”Efter att under flera år nästan varje kväll och natt läst vad Stieg Larsson skrivit kunde jag konstatera att hantverket inte var Stieg Larssons starka sida”.

Allt detta avfärdar Eva Gabrielsson (Stieg Larssons sambo) som nonsens. Eva menar i SvD 20 januari att Kurdo Baksis bok innehåller ”förtal”. Men Kurdo Baksi menar att Stieg Larsson ”visat brist på opartiskhet, relevans och neutralitet i texterna”.

Precis som om Expo-medarbetarna någonsin visat prov på opartiskhet! Hela deras verksamhet bygger ju på att motarbeta vissa åsikter man inte gillar. Problemet för makteliten är att utländsk media står i kö för att intervjua Kurdo Baksi om Stieg Larsson.

Gabrielsson utbrister panikartat att Kurdo Baksi försöker att göra ett karaktärsmord på Stieg Larsson som journalist.

Ja, sicket helvete, det är mycket pinsamt att denne överallt av nomenklaturan omhuldade utlänning misslyckats att avläsa koden för pk-journalistik.

Eller är han för dum för att fatta vad man ska tycka och vad man ska säga??? Nej, just det! Han kan ju inte förlora sitt jobb, han är ju invandrare (Teflonmannen).

Kenneth Ahlborn kräver att boken dras in, liksom Mikael Ekman på Expo (SvD 21 januari). Norstedts förlag skulle sedan kunna ge ut en politiskt korrekt version istället för de obehagligheter Kurdo Baksi skriver om.

Mikael Ekman hävdar att boken är full av faktafel och att Expos alla chefredaktörer och reportrar ska komma ut med ett gemensamt uttalande (en uppgift som Robert Aschberg bekräftar i Aftonbladet 22 januari).

Aschberg hävdar att Kurdo Baksi ”inte kan det här med ödmjukhet”, annars består artikeln av idel ”tyckande” och är i motsvarande grad ”tunn” på fakta, liksom Mikael Ekmans inlägg i SvD.

Detta verkar vara den debatt som etablissemanget definitivt inte vill ha. Kurdo Baksi har dragit ner byxorna på makteliten/pk-eliten och Kejsaren står utan kläder.

Nu ska de samla sig till ”ett gemensamt uttalande” och bekräfta vilka de utvalda ska bränna nästa gång.

Det är tur för Baksi att han inte är svensk. Då kunde det ha gått som det gick 30 nov 1999 när de utvalda på SvD, DN, Aftonbladet och Expressen brände de 100 s.k. ”Nazisterna” på bål utan rättegång, försvarare och domstol bara för deras åsikters skull.

Karl Eriksson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tolv + tjugo =