I den s.k IB-affären 1973 avslöjades att Gunnar Ekberg övervakat svenska vänsterextremister. För avslöjandet stod journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt. Nu har Ekberg i en bok som släppts i aug 2009 gått ut med att Guillou varit agent för KGB! Detta väckte inte direkt någon uppståndelse tills nu.
Guillou medgav i Expressen 24 okt att han haft kontakt med KGB´s man i Stockholm, Jevgenij Gergel, under 60- och 70-talet men att han inte var spion!(Sic). Denne besserwisserjournalist à la 68-vänster medger också att han fått 600 kr av KGB för att skriva om Socialdemokraternas syn på Vietnam.
Guillou´s kommentar att ”det var lagligt så när som på att det naturligtvis får ses som ett svartjobb” är häpnadsväckande. Denne arrogant bortskämda södermalmsjournalist försöker få oss att svälja denna halsbrytande jämförelse med svartjobb. Hans kontakter med det avskyvärda KGB ska likställas med svartjobb! Man tar sig för pannan och Guillou´s slutledningsförmåga når oanade höjder.
Enligt dokument från Riksarkivet avslöjades Gulliou av sin vän Arne Lemberg redan -67 för SÄPO. SÄPO läckte sedan till IB. Guillou hävdar att hans möten med KGB var för att visa hur KGB arbetade i Sverige.Hur han skulle visa det har han inte sagt och han har aldrig nämnt ett ord om denna mörka del av sin livshistoria.
Det ligger nära till hands att tro att hans desperata försök till försvar handlar om en hastigt påkommen efterkonstruktion, föga sannolik. I Gulliou´s memoarbok ”Ordets makt” utkommen denna höst lyser hans minst femåriga kontakter med KGB med sin frånvaro som ett resultat av en overklig förträngning. Men hans kontaktman KGB-översten Boris Grigoriev mindes när han sommarpratade 2000 och nämnde bl.a. att Gulliou´s avslöjande ”gjorde stor nytta för oss när han tog fram bevis för Sveriges samarbete med CIA”. Guillou beskriver sina KGB-möten som harmlösa: ”Vi satt mest och diskuterade politik”. Vad skulle han annars säga?
Efter Ungernrevolten -56 och framförallt Pragvåren -68 hade många förstått vad Sovjet ock KGB stod för. Därför hade KGB svårt att rekrytera folk i utlandet som spioner. T.ex. i Danmark lyckades man enligt KGB-avhopparen Oleg Gordievskij inte värva en enda ”trots att de gärna satt på krogen och drack var de trogna sitt land”.
I Sverige lyckades man värva Guillou omgående och under minst 5 år från -67 enligt Gergel efter att ha bjudit honom på rysk kaviar på en ambassadbjudning. Gergel övervakades under 6 år av SÄPO och i hans akt finns kontakterna med Gulliou. Denna livslögn har Guillou burit med sig sen 22 års ålder.
Nu plötsligt som på en given order vaknar Mona Sahlin och kräver ”alla kort på bordet” om vilken information han lämnat till Sovjet om Socialdemokratin. Även den gamle stofilen Ingvar Carlsson ryter indignerat, liksom Mårten Palme.
Det är bara det att det låter så ihåligt, så falskt när dessa ropar på offentlighet/öppenhet. De är ju inte precis kända för detta i andra sammanhang, t.ex. Estoniamörkläggningen, hemligstämplandet av Tsunamibanden, förföljelsen av oliktänkande, nedsläckningen av SD´s hemsida (Mohammedteckningarna) mm. Egennyttan har alltid gått före allmännyttan för den socialdemokratiska nomenklaturan!
Kanske vore det dags att upprätta en sanningskommission och den skulle förmodligen dra med sig både de rödvinsluktande södermalmsjournalisterna tillika de socialdemokratiska f.d. statsråden ned i dyngan.
Det är bara för mycket, ett kryperi i ynkedom!
Gästskribent
