Svenska Riksdagen röstade för Lissabonfördraget

Den 20 november röstade Sveriges Riksdag för det sk Lissabonfördraget, med röstsiffrorna 243-39, och 13 som lade ner sina röster. Det var en majoritet bestående av de borgerliga och socialdemokraterna som röstade för fördragets godkännande. Ett fördrag som syftar till att bygga upp en superstat med gemensam utrikespolitik, valuta och armé. Resultatet blir en urholkad demokrati och att de enskilda nationernas grundlagar i realiteten upphör att gälla på en rad områden.


Riksdagen har varit väl medveten om det folkliga motståndet mot fördraget, som förskjuter makten på ännu fler områden än idag från de enskilda nationerna till byråkraterna i Bryssel, och ansåg därför att det var säkrast att inte låta folket göra sin röst hörd genom en folkomröstning, även om en sådan i Sverige som regel inte är beslutande utan endast vägledande.


Här har närmare en tredjedel av vårt självbestämmande hamnat

   Det nya fördraget anses av flera kritiska bedömare bara vara en kosmetisk tillputsning av det förra förslaget till en EU-konstitution som lades fram 2005 och som både Frankrikes och Nederländernas befolkningar röstade ner i folkomröstningar – för övrigt de enda folkomröstningar som hölls bland EU-medlemsländerna i den vändan.

   För att Lissabonfördraget ska träda i kraft måste alla EU:s 27 medlemsländer godkänna det. Kvar är Tjeckien och Irland. Nu i veckan, den 26 november, gav Tjeckiens författningsdomstol klartecken att ta fördraget till parlamentet för omröstning, då det konstaterades att Lissabonfördraget inte är oförenligt med landets grundlag.

   Förslaget kan dock inte träda i kraft förrän även Irland sagt ja. I folkomröstningen i juni i år röstade irländarna dock nej till Lissabonfördraget trots massiv propaganda från etablissemangets sida. EU vill nu få irländarna att ”tänka om” genom att ge försäkringar om att inget i fördraget kommer att påverka Irlands neutralitet, skatter eller abortregler, och man lovar att landet får behålla sin EU-kommissionär, trots att det totala antalet EU-kommissionärer enligt fördraget år 2014 ska minskas från dagens 27 (en från varje medlemsland) till 2/3 av antalet medlemsländer (dvs 18) där platserna ska rotera mellan länderna. Irlands nej har fått vissa att ifrågasätta landets framtida status som EU-medlem. Om Irland väljer att inte hålla en ny folkomröstning (vilket krävs av landets grundlag) faller nämligen Lissabonfördraget. Det sannolika är dock att en ny folkomröstning utlyses med massiv propaganda finansierad av storföretag och andra med ekonomiska intressen i fördraget för att förmå det irländska folket att ”tänka om”.

   Om Lissabonfördraget träder i kraft kommer de enskilda länderna inte bara att förlora möjligheten att föra sin egen politik på en rad områden, utan de kommer också att förlora sin vetorätt, vilket innebär att lagar kan komma att införas inte bara mot de enskilda folkens vilja utan även mot det enskilda landets styrande politikers vilja, eftersom EU-lag står över nationell lag. Den avskaffade vetorätten gäller bla gemensam brottsbekämpning, i synnerhet vad gäller ”terrorism”. Ett tänkbart scenario är här att en lag liknande FRA-lagen införs i hela EU. Det blir också nya regler för hur många röster varje land ska ha i ministerrådet, och vidare innebär fördraget också att EU går över från enhällighet till majoritetsbeslut på en rad områden.


Hörsammar Sverige inte EU-lag riskerar vi att dras inför EU:s domsol

   Det som modifierats i det förra förslaget till EU-grundlag och som är tänkt att göra Lissabonfördraget mer tilltalande är exempelvis ett borttagande av alla symboler som kan tänkas föra tanken till en europeisk stat (flagga, motto, nationalsång, EU-president), ett borttagande av texten om att EU-rätt står över nationell rätt, men som är ersatt av ett konstaterande av att detta redan är etablerad domstolspraxis, och en ny text om att EU bara har befogenhet att lagstifta på områden som medlemsländerna överlåtit – i Sveriges fall gäller detta ”bara” 56 områden!

   När Lissabonfördraget behandlades i utrikesutskottet en vecka innan omröstningen i Riksdagen tilläts inte Miljöpartiet och Vänsterpartiet att lägga gemensamma reservationer mot att Lissabonfördraget antas utan garantier för kollektivavtalen och Sveriges rätt att stå utanför EMU. I debatten påtalade båda partier att man kör över folket om man ratificerar Lissabonfördraget utan en folkomröstning. Samma partier är dock beredda att gå långt för att förvägra svenska folket att säga sitt i andra relevanta frågor genom folkomröstning, exempelvis i invandringsfrågan. Partierna har till och med blivit blidkade av det uttalade målet EU har att låta 20 miljoner människor från Afrika och Asien arbetskraftsinvandra till EU-länderna. Det är troligt att detta kommer att leda till lönedumpning, och i synnerhet nu när inget undantag görs för att värna den svenska arbetsrättslagstiftningen i Lissabonfördraget. Och möjligtvis är det för dessa kommande invandringsströmmar, snarare än för det svenska folket, som Vänsterpartiet och Miljöpartiet är så angelägna om att värna ”den svenska modellen” med kollektivavtal. De 20 miljoner kommande arbetskraftsinvandrarna, som ska tas in 1 miljon i taget under de närmsta 20 åren, gynnar därmed både vänsterns och de borgerligas politiska agenda – vänstern uppfyller sin mångkulturella utopi, och de borgerliga gläds åt lönedumpningen som kommer att ge billig arbetskraft och generera ännu större vinster åt storföretagen.


EU: Fredsduva eller maktinstrument på väg mot global superstat?

   Många anser att de riksdagsledamöter som röstat för fördraget enligt svensk lag gjort sig skyldiga till högförräderi med hänvisning till Brottsbalkens kapitel 19, 1 § ”Om brott mot rikets säkerhet”: ”Den som, med uppsåt att riket eller del därav skall, med våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd, läggas under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket skall sålunda lösryckas, företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, dömes för högförräderi till fängelse i tio år eller på livstid eller, om faran var ringa, i lägst fyra och högst tio år.”

   Men politikerna fortsätter att motivera maktförskjutningen till EU med ord som fred och frihet, trots att EU skickar svenska soldater utomlands, och trots att Lissabonfördraget gör det obligatoriskt för medlemsländerna att militärt skydda en annan medlemsstat som angrips. Och friheten gäller inte unionens medborgare utan snarare en frihet för varor, kapital och arbetskraft (även utomeuropeisk sådan) att röra sig fritt över gränserna inom unionen.